Alltså helt ärligt, jag har funderat på en grej ända sen jag blev gravid med 3:an så får man den där blicken "att vad ska ni ha mer barn till?!"
"Hur ska ni få plats?" "Vart ska ni göra av den ungen"? "Klarar ni de?"
Är de för att vi har misslyckats med våra andra barn man får de kommentarerna och blickarna? Vi är inte de som lämnar iväg våra barn i tid och otid, Svea är 2½ år och har säkert sovit borta max 5-6 nätter, Arvid har aldrig sovit borta. VI tar hand om våra barn själva.
VI har en stor bil, utan lån på, som rymmer hela familjen, VI har rena kläder och mat på bordet till våra barn. Vi har bra rutiner på barnen, är de inte sjuka så går de lägger sig kl 19 och vaknar kl 7 i sina egna sängar i sina sovrum. De äter bra och Arvid äter välling en gång om dagen, till natten.Vi har de rent och fint, och håller efter tvätten så de blir aldrig liggandes, städar upp och gör iordning varje kväll med disk och torkar av bänkar, bord och annat.
Vi är ute så mycket vi kan och hinner men tyvärr måste vi gå in ibland för att göra mat eller andra sysslor.
Barnen har mycket leksaker (nästan för mycket) de är friska och mår bra, vad är de som gör att vi får de blickarna och kommentarerna? Ser de ut som om vi inte klarar av det?
Som sagt vi skaffar inte barn för att andra ska ta hand om de.
Och jag antar att de som "bara" har en eller två ungar också tycker vissa dagar är helt ljuvliga med skrik och pip varenda dag och ibland undrar man varför man ville barnen men de är så kort tid och få gånger att de glömmer man av så fort för givetvis älskar i våra barn och gör de bästa för dom.
Eller är det någon som verkar ha en annan uppfattning?
Jag har alltid velat ha egen familj, Jimmy har velat ha en familj där barnen har syskon för han hade inga själv av olika omständigheter. Och i framtiden om vi väljer att få fler barn, är de väl upp till oss? Eller?
Börjar förstå vad de "stora" familjerna går igenom för varje barn, men det är väl ändå vårt liv, vårt hus och våra barn? Och hur många barn vi väljer att ha och inte ha är väl vårt val? Behövde bara skriva lite dagbok om detta för att få de ur huvudet för de gnager mig verkligen... Så om det blir fler barn i framtiden, hoppas jag de blir lika välkomna som våra första, av både familj, vänner och bekanta!
